Tiden går fort, nästan sex år har gått sedan jag postade ett inlägg.
Under den här tiden har jag bl.a. utbildat mig till trafiklärare och arbetat med det i fem år. Nu har jag tagit ett beslut att helt byta bana och förverkliga en dröm jag haft sen jag var liten.
Siktet är inställt. Jag vill arbeta med att skriva och har precis påbörjat en journalistutbildning på Jakobsbergs folkhögskola, jag trivs utmärkt. Förhoppningsvis kan den här utbildningen vässa mina kunskaper ytterligare samt ge mig verktygen jag saknar för att bli ännu bättre på att uttrycka mig i text.
Jag vill så mycket.Du säger inget.Jag vill slippa klichéer.Du får dom att hagla.Jag vill ha sympati.Du får mig att bli sentimental.Jag vill bli älskad, älskad som då.Men vad hjälper det att drömma och önska. Jag går på min vilja, min envishet.Förhoppningsvis hjälper den mig på rätt spår igen.I väntan på att ta din uträckta hand, känna dig smeka min kind, du kallar mig din. Sluter jag ögonen. Blundar och drömmer, önskar att jag gjort saker annorlunda. Funderar på varför. Det sker i hjärtat att veta att du finns men att jag inte kan, får eller ska vidröra det fina, det vackra och det numera inte längre tillåtna. Jag skriver det som du en gång sa till mig. Jag älskar dig.
23 år, snygg, musikalisk, snäll, glad, fotbollstokig... och just de, så har jag adhd.
Nu har jag ägnat flera timmar åt att kolla upp massa saker, men så fastnar man, som så många gånger, jag fastnade och läste din blogg, gått igenom allt, fråga mig inte varför, undermedveten nyfikenhet kanske, starkt bekräftelse behov som ger mig en känsla av att jag vart med sådär många som alla påstår, som det kanske ibland framstår som, oavsett om siffran är 5 eller 52 så har jag haft distansen att lämna det, att på något sätt släppa det och gå vidare, i huvudet dyker det ibland upp något gamalt minne, men knappast något värt att skriva om, jag tror det beror på att bekräftelsebehovet från min sida inte är större än att jag bara vill få skriva av mig, vill någon läsa är det upp till er, det är ni som framstår som nyfikna och inskränkta, jag är öppen, bjuder på mig själv, tar du del av mitt liv och läser är det din ensak, jag har brytt mig för mycket om vad folk ska tycka och tänka om mig. Ingen ska någonsin få trycka ner mig, fysiskt eller mentalt igen.
Kanske ska presentera mig: "Hej jag heter Andreas och jag har ADHD" och nej de flyger sällan tallrikar ut genom fönstret, snarare har mitt humör kunnat jämföras med en klimakterietant, humöret har haft samma balans som en alkis, koncentrationen har vart som bort blåst för det mesta, saker som verkar enkla kan vara oöverm mästerliga. Har gått från concerta till ritalin. Det säger väl er ungefär lika mycket som det gjorde mig innan jag visste något om det här. det enklaste ni kan göra är att googla "fass + ritalin", så kan ni själva bilda er en uppfattning om medicinen. Det samma gäller adhd, en sjukdom som många tror artar sig på ett fåtal sätt men så fel jag och många andra haft när jag berättat för dom... "jasså, är det så det är att ha adhd.." kolla här så kan ni få en invit om hur det kan vara att ha en kognetivt funktionsnedsättning kan innebära. http://www.hi.se/sv-se/hjalpmedelstorget/kognition/-/Om-Kognition/Kognitionssimulatorn-visar-vad-ett-kognitivt-funktionshinder-kan-innebara/
Jag hoppas ni blivit lite klokare eller iallafall merförstående när ni kikat igenom simulatorn.
... When I fought like a madman completely extinct in energy and completely given up, when fit, then I will do, as you may realize that I'm lost, you want me back, before you did not even touch me. They are correct that they are until you lose those precious as you understand what you understand what you had.
Mellan hopp och förtvivlan...Det som döljer sig mellan hopp och förtvivlan..
där nånstans, någonstans inom mig, går en gräns en gräns, en gräns skör som en tråd, tunn som en bubbla, drar eller petar någon på så... poof
Stänger ögonen.
När jag öppnar dom igen är dom fyllda av tårar, de smakar salt när jag räcker ut tungan mot kinden, försöker tänka positivt, men jag ser bara det hemska, men jag förtränger det onda tankarna med minnena från när vi dansade salsa, badade bubbelbad, tände ljus, åt middag framför alla tv-serier vi plöjde igenom, kom hem med Leon, överaskade varandra med blommor ibland helt utan anledning... utan bara för att.
Förresten så minns jag allt tillsammans med dig med oerhörd värme och glädje, mitt <3
Nästintill obeskrivligt vacker var du sänd som en gåva från ingenstans, med risk för att låta fri religös så var det som att Gud helt plötsligt fanns, än idag tackar jag honom, än idag ber jag till honom, han gav mig det finaste någon har gett mig!
Du, jag älskar dig, tyvär kan jag inte skriva "kom hem nu" men jag kan åtminstonde säga kom tillbaka, ta min hand och visa mig vad kärlek är, kyss mig ömt, ruffsa mitt hår, smek mig över kinden oh kyss mig på halsen.
Du & jag borde lagt ihop ett och ett, oftare. Kanske är det ålderskillnaden som spelar roll, jag känner igen mig i dig, oftast har vi samma tankesätt, bara att vi agerar lite olika, ofta envisas jag envist med att försöka hjälpa dig, jag blir ju så ledsen av att se dig misslyckas, också elättad när du lyckas, jag lever mig kanske in för mycket i din situation, en aning överskyddande, en slags ängel på din axel, ingen skulle någonsin få göra dig illa, jag va alltid glad för din skull, du är något jag kallar en bästa vän, någon jag kan vara mig själv med, du måste inte ha bekräftelse som många andra i dagens samhälle, du ställer upp med tid och ibland pengar, det viktiga för dig är att familjen mår bra, du är en trygghet för många i din omgivning, du kanske inte alltid är mest framträdande i alla situationer, men många har dig som exempel när dom beskriver lugnet och tryggheten, du finns alltid med där någonstans, tar det som det Kommer och ger ditt stöd när de kommer till pass, att du tar en plats i mitt ställe gör bara att jag gläds åt din framgång, ibland känns de faktiskt som jag upplever saker genom dig, även fast jag vet att det inte är så, men på något sätt känns det fortfarande som du behöver min hjälp med att knyta skridskorna, det är ibland svårare än man tror att släppa taget, du är min bror, jag är överbskyddaren i historien, precis som du själv kanske upplever, får du är Uusmann själv storebror, jag kan ibland avundas dig att du haft någon att se upp till, något äldre syskon, fungerade som riktmärke för vilken väg man ska gå eller undvika, du betyder inte mer för mig än dom andra, bara att du mer är som min vän, min bästa vän. Bara du kunde släppa taget och förstå dina möjligheter, kanske öppna dig och berätta vad som tynger dig, det känns som du bär på något, jag önskar bara jag visste vad de är så jag kan hjälpa dig, även fast du är min bäste vän, är du också en lillebror som jag ska hjälpa, skydda och tillrättavisa genom livetsvägskäl.
Om ångesten är djävulens vän, är han givmild mot somliga.
Arv och miljö, två faktorer, som sägs påverka oss sen tidig ålder. Blotta tanken, man fått bekräftat på psykologilektionen, skrämmer, sanningen får tårarna att trilla ner längst kinden, fylls av melankoli. En melankoli som yttrar sig genom udda beteenden. Instinkten gör sig påmind. Ständiga flyktbeteende. Flyktighet tillhörde inte bara det unga sinne, sedan barnsben hållt mig undan, sökte ofta svaret på frågor genom att i ensamhet ta reda på svaren. Nyfikenheten gjorde att jag började skriva. Skrivande fick mig att börja sätta ord på fantasier och galna upptåg, de blev långa berättelser, där personen i handlingen oftast armbågade sig fram genom livets motgångar, en slags superhjälte som inte heller hade de så lätt, denna gestalt satt ofta på ett moln och tittade ut över världen, ibland följde han en fotbollsmatch från ovan, oftast satt han och dagdrömde sig bort till en plats där man inte tjaffsade, där man dög som man var och fick bekräftelse trotts att man inte alltid var bäst, någon som smekte dig på kinden, la en hand på din axel och sa: "-De kommer ordna sig". Någonstans slår en dörr igen, pojken slår upp ögonen, sätter sig snabbt i gevakt, hjärtat slår så högt att han kan räkna slagen, dörren slits upp till pojkens rum, men sängen är tom, dörren slås igen, pojken kan andas igen, han smyger sig mot dörren lägger örat emot dörren för att försäkra sig om att de inte finns någon där utanför, det är tyst, pojken öppnar försiktigt dörren som ger ifrån sig ett gissel, försiktigt sticker han ut huvudet, ingen syns till, han tar mod till sig för att bege sig av mot källardörren som trotts att den bara ligger dryga metern bort känns vägen dit oändlig, som tur är står källardörren på glänt, på nån sekund är dörren passerad, trappen ner mot källaren tas på tre kliv, vilket gör att det känns som hälen kapas när ena foten slinter från de sista trappsteget, äntligen nere i källaren tillika en frizon för den unge gossen som på vägen ut via garaget passerar en back fylld av öl, pojken roffar åt sig två, innan han tar på sig skorna, som gossen medvetet ställt där utifall de skulle behövas, låser han upp garagedörren, tar ut cykeln, trampar iväg ner mot sjön, tillsammans med ölen som klirrar mot varandra är friheten bara ett stenkast bort, nere vid sjön är de tyst, bara wn svan som ståtlig glider fram på vattnet, pojken slår sig ner intill en tall, med ett halvt paket kex liggandes i fickan var tur att pojken fick med sig något att skölja ner de med, mätt och belåten sluter pojken återigen ögonen och drömmer sig bort..
För er som är nyfiken på vad det innebär att ha ADHD eller någon annan sjukdom så kan ni kika in den här simulatorn, en aning töntig kan jag tycka men väldigt bra beskrivet hur det verkligen är!
Am just myself and do the best I can. But it was'nt good enough, for U, bcs U say always you can better than that! I only want u proud of me. Nothing was good enough for you and all your effort just wore me weaker!
