Önskar att allt var...............som när man var liten, precis lika bekymmersfritt. Ondhet var när man blev nekade att handla glass från glassbilen o lyckan kunde vara slant för att springa den lilla bit bort där den blåa lastbilen fylld av glass väntade på just mig.. På senare tid har jag blivit så sentimental, nästintill blödig. Jag tror jag är värdelös, eller tror och tror Jg vet att jag inte är det men jag tror att jag är det så jag intalar väl mig själv att om de inte går min väg är jag värdelös. Minsta motgång kan få mig ur balans och jag kan ge vika när någon säger åt mig. Det finns dagar då jag vaknar upp och är riktigt nöjd med mig själv, jag ser mig i spegeln och ser en härlig människa, nästa dag är spegelbilden som bortblåst och kvar står bara en bluff en falsk bild av den jag utgett mig för att vara. Även fast det är samma snälla leende, spretande hår och blåa ögon som jag förut känner jag mig obekväm med mig själv. Jag vill liksom inte. Men ändå så måste man. Dag ut och dag in. Jag andas ut, djupa, lugna, andetag det är nästan sommar och nu, nu ska jag vända mitt liv till det bättre jag ska göra en resa mot målsättningar jag vill uppnå och inget ska få hindra mig. Nej inget ska stoppa mig, inte ens jag själv.