Det känns som livet ibland tar väldigt stora vändningar, eller är det så att man är räddför att saker förändras, lite som att vända på en hand och så känns det som att hela livet är upp och ner.
Borde man kanske tåla mer än vad man gör?
Är alltsammans bara en konstig känsla som kommer och besöker en när man som minst anar det?
Ibland känns det som man har tusen frågor men inga svar.
Funderade föresten härom dagen på hur många tankar man egentligen tänker på en dag, det borde nästan vara obegripligt många, varje ny person, sak eller händelse registrerar ju hjärnan och så får man associationer till varje ting och så bygger man vidare i tankeverksamheten.


Hur som helst..

Igår träffade jag Mackan för första gången på säkert två veckor. Han plockade upp mig och sen åkte vi och tränade på friskis, Cirkelfys med laget stod på schemat. Vi var fyra från herrlaget och kanske tjugo från damerna.
Trist med dålig uppslutning från grabbarnas sida.

Men bra träning är det iaf, har kört två pass förrut och man känner att man kommer att ha nytta av dom där övningarna.
En timme senare och passet avklarat, kändes bra.
Duscha, byta om, skjutsa hem mattis, hämta dricka, in mot stan, hem till mackan, förkröka, lyssna på musik och slutligen kunde vi åka in mot stan.
Tror vi kom in framåt halv 12.  De tog inte lång tid innan vi hittade Anna och hennes vänner, som varit där ett tag , vi småsnackade med dom lite, gick och beställde och sen rann bara tiden iväg, kändes som klockan blev tre alltför fort, tyvär.
Vi skiljdes av vid slussen, några på ett lite mer udda sätt än andra.
Kvällen kan sumeras som väldigt lyckad iaf.