Rubriken som lyder är en ganska precis beskrivning av hur jag mår idag.
Har precis vaknat å de ser ut som ett slagfält här hemma.
Jag borde städa, diska och tvätta men jag har varken ork eller lust. ord som: borde, ork och lust känns så abstrakta en sån här dag. Precis som vädret utanför fönstret. Om jag inte vill behöver jag inte utsätta mig för detta spöregn. Istället nöjer jag mig med att blicka ut över gråvita skyar och betraktar den här dagen som en tavla med ett tråkigt motiv.
Hur jag ens kan lägga energi på att sitta här och berätta om en i-lands misär knappt värd att ta upp är en annan sak, men för er, ni som nu ägnar er åt att läsa det här, ett bittert textflöde av självömkan. Ni väljer ju det själva. Antagligen av nyfikenhet. Vad vet jag.
Men att klaga av mig i skrivande är en enkel lösning för att inte blossa upp över andra för att man är irriterad, att skriva är för tillfället också det närmaste något intellektuellt jag kan komma. När jag är sjuk blir jag ofta uppslukad av mig själv. Jag går in i mig själv, stänger mig inne. Tillsammans med ensamheten kommer en undermedveten deppighet fram. 
Igår gick jag inte ens utanför dörren.