faktiskt. och fram tills idag har jag vart helt ovetande om att den va menad till mig, men så är det, den skrevs på Irland våren -07, å jag har med gråten i halsen tagit mig igenom den. kände efter och kände med den här är låten, det är obeskrivligt men när jag, förstummad, bara sitter helt paralyserad och tänker, tankar som rör ihop sig till en enda sörja. och man vet inte ens varför. man bara gör. saker saknar mening. åtminstonde söker man sig efter något, det där hoppet, vad vet jag. kanske tror man att det bara va en ond dröm, men när man vaknar, och pannan svettas kallt,  och jag verkligen försöker hålla hårt i nått, släpper allt taget,  mitt tvivlande gör att hoppet känns avlägset, det känns dunkelt och kallt och när mina tankar beblandar sig med ensamheten, tystnaden o några alltför känslomässiga slitsamma textrader då brister det, det är oifrånkommligt och jag saknar dig, jag är inte hel, jag känner ingen mening, men jag känner, jag känner så mycket. åtrå, saknad, förtvivlan, men nånstan ändå en strimma av lycka, glädje, längtan och hopp. Jag älskar dig!