Du & jag borde lagt ihop ett och ett, ofta...
Du & jag borde lagt ihop ett och ett, oftare. Kanske är det ålderskillnaden som spelar roll, jag känner igen mig i dig, oftast har vi samma tankesätt, bara att vi agerar lite olika, ofta envisas jag envist med att försöka hjälpa dig, jag blir ju så ledsen av att se dig misslyckas, också elättad när du lyckas, jag lever mig kanske in för mycket i din situation, en aning överskyddande, en slags ängel på din axel, ingen skulle någonsin få göra dig illa, jag va alltid glad för din skull, du är något jag kallar en bästa vän, någon jag kan vara mig själv med, du måste inte ha bekräftelse som många andra i dagens samhälle, du ställer upp med tid och ibland pengar, det viktiga för dig är att familjen mår bra, du är en trygghet för många i din omgivning, du kanske inte alltid är mest framträdande i alla situationer, men många har dig som exempel när dom beskriver lugnet och tryggheten, du finns alltid med där någonstans, tar det som det Kommer och ger ditt stöd när de kommer till pass, att du tar en plats i mitt ställe gör bara att jag gläds åt din framgång, ibland känns de faktiskt som jag upplever saker genom dig, även fast jag vet att det inte är så, men på något sätt känns det fortfarande som du behöver min hjälp med att knyta skridskorna, det är ibland svårare än man tror att släppa taget, du är min bror, jag är överbskyddaren i historien, precis som du själv kanske upplever, får du är Uusmann själv storebror, jag kan ibland avundas dig att du haft någon att se upp till, något äldre syskon, fungerade som riktmärke för vilken väg man ska gå eller undvika, du betyder inte mer för mig än dom andra, bara att du mer är som min vän, min bästa vän. Bara du kunde släppa taget och förstå dina möjligheter, kanske öppna dig och berätta vad som tynger dig, det känns som du bär på något, jag önskar bara jag visste vad de är så jag kan hjälpa dig, även fast du är min bäste vän, är du också en lillebror som jag ska hjälpa, skydda och tillrättavisa genom livetsvägskäl.
Om ångesten är djävulens vän, är han givmild mot somliga.
Arv och miljö, två faktorer, som sägs påverka oss sen tidig ålder. Blotta tanken, man fått bekräftat på psykologilektionen, skrämmer, sanningen får tårarna att trilla ner längst kinden, fylls av melankoli. En melankoli som yttrar sig genom udda beteenden. Instinkten gör sig påmind. Ständiga flyktbeteende. Flyktighet tillhörde inte bara det unga sinne, sedan barnsben hållt mig undan, sökte ofta svaret på frågor genom att i ensamhet ta reda på svaren. Nyfikenheten gjorde att jag började skriva. Skrivande fick mig att börja sätta ord på fantasier och galna upptåg, de blev långa berättelser, där personen i handlingen oftast armbågade sig fram genom livets motgångar, en slags superhjälte som inte heller hade de så lätt, denna gestalt satt ofta på ett moln och tittade ut över världen, ibland följde han en fotbollsmatch från ovan, oftast satt han och dagdrömde sig bort till en plats där man inte tjaffsade, där man dög som man var och fick bekräftelse trotts att man inte alltid var bäst, någon som smekte dig på kinden, la en hand på din axel och sa: "-De kommer ordna sig". Någonstans slår en dörr igen, pojken slår upp ögonen, sätter sig snabbt i gevakt, hjärtat slår så högt att han kan räkna slagen, dörren slits upp till pojkens rum, men sängen är tom, dörren slås igen, pojken kan andas igen, han smyger sig mot dörren lägger örat emot dörren för att försäkra sig om att de inte finns någon där utanför, det är tyst, pojken öppnar försiktigt dörren som ger ifrån sig ett gissel, försiktigt sticker han ut huvudet, ingen syns till, han tar mod till sig för att bege sig av mot källardörren som trotts att den bara ligger dryga metern bort känns vägen dit oändlig, som tur är står källardörren på glänt, på nån sekund är dörren passerad, trappen ner mot källaren tas på tre kliv, vilket gör att det känns som hälen kapas när ena foten slinter från de sista trappsteget, äntligen nere i källaren tillika en frizon för den unge gossen som på vägen ut via garaget passerar en back fylld av öl, pojken roffar åt sig två, innan han tar på sig skorna, som gossen medvetet ställt där utifall de skulle behövas, låser han upp garagedörren, tar ut cykeln, trampar iväg ner mot sjön, tillsammans med ölen som klirrar mot varandra är friheten bara ett stenkast bort, nere vid sjön är de tyst, bara wn svan som ståtlig glider fram på vattnet, pojken slår sig ner intill en tall, med ett halvt paket kex liggandes i fickan var tur att pojken fick med sig något att skölja ner de med, mätt och belåten sluter pojken återigen ögonen och drömmer sig bort..
James Allen
Atmosfären. Tonerna. Stämman. Den skotska accent. Att man ens kommer på tanken att spela akustiskt i en kyrka, det är, James Allen, de är Glasvegas.
Finally done!
Minst 67 av 70 på varje fas x2 och slutprovet avklarat. Ibland får man skryta!
120603
För er som är nyfiken på vad det innebär att ha ADHD eller någon annan sjukdom så kan ni kika in den här simulatorn, en aning töntig kan jag tycka men väldigt bra beskrivet hur det verkligen är!
http://www.hi.se/kognitionsportal/program/publish/
http://www.hi.se/kognitionsportal/program/publish/
Am just myself and do the best I can. But...
Am just myself and do the best I can. But it was'nt good enough, for U, bcs U say always you can better than that! I only want u proud of me. Nothing was good enough for you and all your effort just wore me weaker!
Bakgrund
Ibland får jag för mig att mitt sätt att vara kan te sig en aning omoget eller det är väl egentligen fel ord, kanske passar barnsligt in bättre.
Förvisso håller jag med, jag är nog rätt barnslig, jag älskar fotboll precis som när jag va sju, jag gillar att rita vilket var min favorit sysselsättning från tre-års ålder tills legobyggandet tog fart och svepte bort blocket och pennorna, men jag vet att de ligger en del i det, att man ska vara barn så länge man kan och visst har jag mitt barnasinne kvar, jag inser att det är väldigt bra ibland, speciellt när man har en treårig syster som vill veta allt man gör.
Att vara tjugotre innebär inte att man är vuxen och ska ta ansvar, man förväntas även också erövra världen, åtminstonde känns det så med alla krav från höger och vänster.
När man är vuxen så räknar alla med att allting alltid flyter på som de alltid gjort och att det aldrig någonsin får gå fel för då..
Ja vad händer då...
Jag testade.
Prövade att göra något förbjudet.
"- Usch.."
"- Gör inte så"
" - fy...nää"
"- Vad håller du på med?"
" -Du mår inte bra va?"
Alla dessa tillrättavisningar som ekar genom huvudet.
Att ställa en fråga som man uppenbarligen måste försvara sig emot om man skulle svara ja, vad är poängen med det? å andra sidan, hade man valt att svara nej, ja, då hade det blivit tusen frågor, fast åt andra hållet Tro mig.
Felet var att jag tog det på fel sätt.
Alla tillrättavisningar, klagomål, kritiska röster som höjdes, för det var så jag uppfattade de, jag tog inte åt mig av att bli tillrättavisad och anklagad, jag ville ha uppmärksammhet, för detta var mitt rop på hjälp.
Ni som läser det här kanske blir helt överaskade, en del tycker säkert att jag är konstig antingen för någonting jag inte själv rår för, men dom flesta i min närhet vet dock om det men inte alla..
Så nu ger jag er min syn på mitt liv från tonåren...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var andra terminen i 7an och jag gick med tyngre steg mot skolan än vad jag brukade, vetskapen om att jag skulle börja bära det mest avskyvärda som jag kunde tänka mig, för just då hade jag hellre haft en anaconda runt halsen än att ännu en gång tvingas bära dessa metallformade bågar försedda med glas.
Det var flera år sen jag använt glasögon men nu fanns det ingen utväg, min syn var lika med noll utan.
Elever och lärare skyndade in genom dörrarna till högstadiebyggnaden, jag stod kvar, ville så gärna att någon kunde få mig att försvinna, jag blundade i några sekunder, tårarna sved under ögonlocken, jag blinkade snabbt några gånger, svalde gråten och tog de sista stegen mot byggnaden för att öppna dörren till korridoren, just då stannade allt upp, åtminstonde kändes de så, tusen blickar mot mig, iallafall de 20-tal personer som tillhörde min klass, jag minns inte den första kommentaren som fälldes, bara ett stirrande, detta fruktansvärda stirrande, utan att överdriva så tror jag en rosa elefant hade väckt mindre uppståndelse, mina minnen från högstadiet, ska jag börja med dom dåliga eller dom ännu sämre?
För så var det.
Det som sitter starkast är ändå första idrottslektionen, idrott som jag annars tyckte va det bästa skolan hade att erbjuda, slutade med att jag drog mig för att vara med överhuvudtaget.
Allt på grund av att klassens "coolaste" kille ville visa sig på styva linan genom att hänga upp min tröja i basketkorgen.
För första gången grät jag öppet , tårarna bara rann, kinderna hettade och jag upplevde nog min första form av utanförskap där och då.
Jag lyckades smälta in någorlunda, hade ju tur att inte bli varken slagen eller muggdoppad iallafall.
Högstadiet. Bara ordet ger mig kväljningar.
Att skolan var piss det var en sak jag lärde mig leva med, förvisso hade jag ett par vänner, men ett utanförskap kommer sällan ensamt och jag började dra mig undan, isolerade mig och slutade med ishockeyn, innebandyn och fotbollen, i samma veva separerade morsan och farsan, fast det va ändå ganska väntat efter deras ständiga gräl om ekonomin,allt detta skedde under 1-1,5 fast det känns som det skedde på nolltid och vägrar försvinna, det värsta var nog att händelserna tagit mitt självförtroende och min relativt goda självkänsla som innan ändå var okej, att bli obefintligt, jag tappade bort mig själv, började tröstäta och gick upp rejält i vikt, jag avskydde min kropp, utan att överdriva så vart jag äcklad av mig själv. Vilket jag än idag kan känna, när jag dagligen vantrivs med någon del av mitt yttre.
Jag höll precis på att börja beskylla mig över att låta egocentrisk i raderna jag skrivit ner, men varför skulle jag inte vara det?
Att vara så äckligt nojig över vad folk ska tycka och tänka om en hela tiden gör att man utgår från sig själv och framstår som ett super ego, fast jag egentligen bara vill smälta in i mängden eller gärna inte synas alls.
Hur som helst vi går vi tillbaka till högstadiet där tre år av ja vad ska man säga i vilket fall var det över nu, trodde jag, visst var det skönt att byta miljö och klass och jag kände mig verkligen glad efter att jag kommit in på medieprogrammet som var mitt 1:a val, min dröm var att bli sportjournalist.
Första veckorna började lite trevande, det var bara nya ansikten, vilket på sätt och vis var skönt då dom inte visste vem jag var, jag lärde känna ett par i klassen som jag hängde med på rasterna, vi hade rätt kul ihop, trotts att jag alltid blev utsatt för en del gliringar så kände jag ju ändå nån slags tillhörighet och började mer och mer ta för mig, fixade linser, började med innebandyn och sommarlovet mellan 2:an och 3:an hade jag växt en hel del, gått ner i vikt och snygg solbränna efter trädgårdsjobbet hela sommarn.
Jag började trivas med mig själv lite mer till och med bra ibland.
Men det fanns något där som gnagde, som en orolig känsla jag inte rår bot på.
De skulle bli en av sommarens vamaste dagar och mp3b gjorde sig redo för utspring, en befrielse, total eufori efter 12 långa år i skolan, men också en ovishet som spred sig i kroppen, jag festade hela natten, söp bort känslan av ovishet och bara njöt!
Kommande år kantades av att försöka hitta jobb, man kanske borde försökt hitta sig själv istället och tagit itu med sitt liv.
Sommrarna tillbringade jag tiden med att jobba inom trädgård något som senare kom att prägla många framtida yrkesår, min sista säsong inom trädgårdsjobb var på sigtuna hem där jag kände att jag var klar, klar med att klippa gräs och serva hyresgäster med glödlampor, så jag bestämde mig för att söka trafiklärar utbildningen i Kungsängen, jag hade vart lite inne på den förut men hade inte behörighet (man ska ha haft kortet i minst tre år) i vilket fall blev jag kallad till intervju där jag fick göra ett psykologiskt test samt ett körprov, tre veckor senare damp det ner ett brev som bekräftade att jag kommit in, så idag har jag gått snart en termin av totalt tre.
Under den här tiden som jag började plugga uppsökte jag en psykolog på UV (en mottagning dit unga
/vuxna kan vända sig)
Bara tanken av att nån skule få syn på mig till en psykolog, vad ska dom tänka om mig egentligen, ingen får veta nått.
Tiden gick och jag och min psykolog/terapeut kom överns om att göra en utredning med en läkare då mina symtom som koncentrations svårigheter, nedstämd, orolig och ångestfylld etc. kunde ha ett samband med någon sjukdom att göra.
Under 5-6 veckor träffade jag läkare, och psykologer, totalt träffade jag fem oliks personer och genomförde massvis med tester i timtal.
Så jag kan ju inte säga att de kom som en chock men jag blev diagnostiserad; adhd.
Jag grät hela den kvällen Mest av lättnad tror jag, men också av rädsla av vad folk ska tycka och tänka om dom får reda på detta.
Med lite perspektiv så är jag oerhört glad att jag tog steget att gå dit för jag har vunnit väldigt mycket på det.
Förvisso håller jag med, jag är nog rätt barnslig, jag älskar fotboll precis som när jag va sju, jag gillar att rita vilket var min favorit sysselsättning från tre-års ålder tills legobyggandet tog fart och svepte bort blocket och pennorna, men jag vet att de ligger en del i det, att man ska vara barn så länge man kan och visst har jag mitt barnasinne kvar, jag inser att det är väldigt bra ibland, speciellt när man har en treårig syster som vill veta allt man gör.
Att vara tjugotre innebär inte att man är vuxen och ska ta ansvar, man förväntas även också erövra världen, åtminstonde känns det så med alla krav från höger och vänster.
När man är vuxen så räknar alla med att allting alltid flyter på som de alltid gjort och att det aldrig någonsin får gå fel för då..
Ja vad händer då...
Jag testade.
Prövade att göra något förbjudet.
"- Usch.."
"- Gör inte så"
" - fy...nää"
"- Vad håller du på med?"
" -Du mår inte bra va?"
Alla dessa tillrättavisningar som ekar genom huvudet.
Att ställa en fråga som man uppenbarligen måste försvara sig emot om man skulle svara ja, vad är poängen med det? å andra sidan, hade man valt att svara nej, ja, då hade det blivit tusen frågor, fast åt andra hållet Tro mig.
Felet var att jag tog det på fel sätt.
Alla tillrättavisningar, klagomål, kritiska röster som höjdes, för det var så jag uppfattade de, jag tog inte åt mig av att bli tillrättavisad och anklagad, jag ville ha uppmärksammhet, för detta var mitt rop på hjälp.
Ni som läser det här kanske blir helt överaskade, en del tycker säkert att jag är konstig antingen för någonting jag inte själv rår för, men dom flesta i min närhet vet dock om det men inte alla..
Så nu ger jag er min syn på mitt liv från tonåren...
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var andra terminen i 7an och jag gick med tyngre steg mot skolan än vad jag brukade, vetskapen om att jag skulle börja bära det mest avskyvärda som jag kunde tänka mig, för just då hade jag hellre haft en anaconda runt halsen än att ännu en gång tvingas bära dessa metallformade bågar försedda med glas.
Det var flera år sen jag använt glasögon men nu fanns det ingen utväg, min syn var lika med noll utan.
Elever och lärare skyndade in genom dörrarna till högstadiebyggnaden, jag stod kvar, ville så gärna att någon kunde få mig att försvinna, jag blundade i några sekunder, tårarna sved under ögonlocken, jag blinkade snabbt några gånger, svalde gråten och tog de sista stegen mot byggnaden för att öppna dörren till korridoren, just då stannade allt upp, åtminstonde kändes de så, tusen blickar mot mig, iallafall de 20-tal personer som tillhörde min klass, jag minns inte den första kommentaren som fälldes, bara ett stirrande, detta fruktansvärda stirrande, utan att överdriva så tror jag en rosa elefant hade väckt mindre uppståndelse, mina minnen från högstadiet, ska jag börja med dom dåliga eller dom ännu sämre?
För så var det.
Det som sitter starkast är ändå första idrottslektionen, idrott som jag annars tyckte va det bästa skolan hade att erbjuda, slutade med att jag drog mig för att vara med överhuvudtaget.
Allt på grund av att klassens "coolaste" kille ville visa sig på styva linan genom att hänga upp min tröja i basketkorgen.
För första gången grät jag öppet , tårarna bara rann, kinderna hettade och jag upplevde nog min första form av utanförskap där och då.
Jag lyckades smälta in någorlunda, hade ju tur att inte bli varken slagen eller muggdoppad iallafall.
Högstadiet. Bara ordet ger mig kväljningar.
Att skolan var piss det var en sak jag lärde mig leva med, förvisso hade jag ett par vänner, men ett utanförskap kommer sällan ensamt och jag började dra mig undan, isolerade mig och slutade med ishockeyn, innebandyn och fotbollen, i samma veva separerade morsan och farsan, fast det va ändå ganska väntat efter deras ständiga gräl om ekonomin,allt detta skedde under 1-1,5 fast det känns som det skedde på nolltid och vägrar försvinna, det värsta var nog att händelserna tagit mitt självförtroende och min relativt goda självkänsla som innan ändå var okej, att bli obefintligt, jag tappade bort mig själv, började tröstäta och gick upp rejält i vikt, jag avskydde min kropp, utan att överdriva så vart jag äcklad av mig själv. Vilket jag än idag kan känna, när jag dagligen vantrivs med någon del av mitt yttre.
Jag höll precis på att börja beskylla mig över att låta egocentrisk i raderna jag skrivit ner, men varför skulle jag inte vara det?
Att vara så äckligt nojig över vad folk ska tycka och tänka om en hela tiden gör att man utgår från sig själv och framstår som ett super ego, fast jag egentligen bara vill smälta in i mängden eller gärna inte synas alls.
Hur som helst vi går vi tillbaka till högstadiet där tre år av ja vad ska man säga i vilket fall var det över nu, trodde jag, visst var det skönt att byta miljö och klass och jag kände mig verkligen glad efter att jag kommit in på medieprogrammet som var mitt 1:a val, min dröm var att bli sportjournalist.
Första veckorna började lite trevande, det var bara nya ansikten, vilket på sätt och vis var skönt då dom inte visste vem jag var, jag lärde känna ett par i klassen som jag hängde med på rasterna, vi hade rätt kul ihop, trotts att jag alltid blev utsatt för en del gliringar så kände jag ju ändå nån slags tillhörighet och började mer och mer ta för mig, fixade linser, började med innebandyn och sommarlovet mellan 2:an och 3:an hade jag växt en hel del, gått ner i vikt och snygg solbränna efter trädgårdsjobbet hela sommarn.
Jag började trivas med mig själv lite mer till och med bra ibland.
Men det fanns något där som gnagde, som en orolig känsla jag inte rår bot på.
De skulle bli en av sommarens vamaste dagar och mp3b gjorde sig redo för utspring, en befrielse, total eufori efter 12 långa år i skolan, men också en ovishet som spred sig i kroppen, jag festade hela natten, söp bort känslan av ovishet och bara njöt!
Kommande år kantades av att försöka hitta jobb, man kanske borde försökt hitta sig själv istället och tagit itu med sitt liv.
Sommrarna tillbringade jag tiden med att jobba inom trädgård något som senare kom att prägla många framtida yrkesår, min sista säsong inom trädgårdsjobb var på sigtuna hem där jag kände att jag var klar, klar med att klippa gräs och serva hyresgäster med glödlampor, så jag bestämde mig för att söka trafiklärar utbildningen i Kungsängen, jag hade vart lite inne på den förut men hade inte behörighet (man ska ha haft kortet i minst tre år) i vilket fall blev jag kallad till intervju där jag fick göra ett psykologiskt test samt ett körprov, tre veckor senare damp det ner ett brev som bekräftade att jag kommit in, så idag har jag gått snart en termin av totalt tre.
Under den här tiden som jag började plugga uppsökte jag en psykolog på UV (en mottagning dit unga
/vuxna kan vända sig)
Bara tanken av att nån skule få syn på mig till en psykolog, vad ska dom tänka om mig egentligen, ingen får veta nått.
Tiden gick och jag och min psykolog/terapeut kom överns om att göra en utredning med en läkare då mina symtom som koncentrations svårigheter, nedstämd, orolig och ångestfylld etc. kunde ha ett samband med någon sjukdom att göra.
Under 5-6 veckor träffade jag läkare, och psykologer, totalt träffade jag fem oliks personer och genomförde massvis med tester i timtal.
Så jag kan ju inte säga att de kom som en chock men jag blev diagnostiserad; adhd.
Jag grät hela den kvällen Mest av lättnad tror jag, men också av rädsla av vad folk ska tycka och tänka om dom får reda på detta.
Med lite perspektiv så är jag oerhört glad att jag tog steget att gå dit för jag har vunnit väldigt mycket på det.
