Arv och miljö, två faktorer, som sägs påverka oss sen tidig ålder. Blotta tanken, man fått bekräftat på psykologilektionen, skrämmer, sanningen får tårarna att trilla ner längst kinden, fylls av melankoli. En melankoli som yttrar sig genom udda beteenden. Instinkten gör sig påmind. Ständiga flyktbeteende. Flyktighet tillhörde inte bara det unga sinne, sedan barnsben hållt mig undan, sökte ofta svaret på frågor genom att i ensamhet ta reda på svaren. Nyfikenheten gjorde att jag började skriva. Skrivande fick mig att börja sätta ord på fantasier och galna upptåg, de blev långa berättelser, där personen i handlingen oftast armbågade sig fram genom livets motgångar, en slags superhjälte som inte heller hade de så lätt, denna gestalt satt ofta på ett moln och tittade ut över världen, ibland följde han en fotbollsmatch från ovan, oftast satt han och dagdrömde sig bort till en plats där man inte tjaffsade, där man dög som man var och fick bekräftelse trotts att man inte alltid var bäst, någon som smekte dig på kinden, la en hand på din axel och sa: "-De kommer ordna sig". Någonstans slår en dörr igen, pojken slår upp ögonen, sätter sig snabbt i gevakt, hjärtat slår så högt att han kan räkna slagen, dörren slits upp till pojkens rum, men sängen är tom, dörren slås igen, pojken kan andas igen, han smyger sig mot dörren lägger örat emot dörren för att försäkra sig om att de inte finns någon där utanför, det är tyst, pojken öppnar försiktigt dörren som ger ifrån sig ett gissel, försiktigt sticker han ut huvudet, ingen syns till, han tar mod till sig för att bege sig av mot källardörren som trotts att den bara ligger dryga metern bort känns vägen dit oändlig, som tur är står källardörren på glänt, på nån sekund är dörren passerad, trappen ner mot källaren tas på tre kliv, vilket gör att det känns som hälen kapas när ena foten slinter från de sista trappsteget, äntligen nere i källaren tillika en frizon för den unge gossen som på vägen ut via garaget passerar en back fylld av öl, pojken roffar åt sig två, innan han tar på sig skorna, som gossen medvetet ställt där utifall de skulle behövas, låser han upp garagedörren, tar ut cykeln, trampar iväg ner mot sjön, tillsammans med ölen som klirrar mot varandra är friheten bara ett stenkast bort, nere vid sjön är de tyst, bara wn svan som ståtlig glider fram på vattnet, pojken slår sig ner intill en tall, med ett halvt paket kex liggandes i fickan var tur att pojken fick med sig något att skölja ner de med, mätt och belåten sluter pojken återigen ögonen och drömmer sig bort..