När jag var liten, sådär en åtta-nio år, då dagdrömde, drömmar om fotboll, varma sommardagar och vad kärlek egentligen var.
Ibland kunde jag kunde vakna vid fem-tiden på mornarna bara för att sätta mig i källaren och spela "super nintendo", när jag ledsnat hämtade jag min cykel och tog några varv, jag minns att jag kom hem i lagom tid för frukost, sen var det bara ut igen.

När man tänker tillbaka på sitt liv som en lite pojk, tror jag man ser det som ett stort äventyr, som att det fanns så mycket saker att upptäcka och visst fanns det saker att upptäcka!
Jag märkte rätt snabbt att sport var min grej, den årliga sommarcupen fascinerade mig, jag var från morron till kväll som fastklistrad nere vid planerna, åkte runt för att se alla lag, ner till arken för att kolla resultaten, sedan hem för att äta, alltid påväg någonstans.

Jag minns att jag en gång under den där cupen hittade ett par målvaktshandskar, ett par blå-röd-vita, perfekt storlek också.
Min kusin som var tre år äldre stod i mål, han var defenetivt min första idol, en gång gjorde han mål, på en utspark!
Det lyckades jag aldrig med, men i min första match som målvakt räddade jag en straff och vi vann med 7-1.
Den andra matchen var mindre lyckad och resultatet blev 15-1, jag var förkrossad, minns att jag grät.

Såhär efteråt kan man nog vara glad att man valde att tillbringa sin tid på sport, ishockeyn, fotbollen och innebandyn, gjorde att tiden för att göra dumheter minskade, jag hade nog inte börjar röka eller snusa ändå, jag var inte den typen.
Men sporten har gjort mig till den jag är idag och jag vill tacka alla eldsjälar som finns i idrotten, från dom föräldrar som står i kiosken vid matcher till dom som hjälper till som tränare, ni utgör er bit av det hela och därmed en del av samhället!

Tjau/a